His Education
Early Education in Calamba and Biñan
Rizal had his early education in Calamba and Biñan.
It was a typical schooling that a son of an ilustrado family received during his time, characterized by the four R’s- reading, writing, arithmetic, and religion. Instruction was rigid and strict.
Knowledge was forced into the minds of the pupils by means of the tedious memory method aided by the teacher’s whip.
Despite the defects of the Spanish system of elementary education, Rizal was able to acquire the necessary instruction preparatory for college work in Manila.
It may be said that Rizal, who was born a physical weakling, rose to become an intellectual giant not because of, but rather in spite of, the outmoded and backward system of instruction obtaining in the Philippines during the last decades of Spanish regime.
The Hero’s First Teacher
The first teacher of Rizal was his mother, who was a remarkable woman of good character and fine culture.
On her lap, he learned at the age of three the alphabet and the prayers.
“My mother,” wrote Rizal in his student memoirs, “taught me how to read and to say haltingly the humble prayers which I raised fervently to God.”
As tutor, Doña Teodora was patient, conscientious, and understanding.
It was she who first discovered that her son had a talent for poetry.
Accordingly, she encouraged him to write poems.
To lighten the monotony of memorizing the ABC’s and to stimulate her son’s imagination, she related many stories.
As José grew older, his parents employed private tutors to give him lessons at home.
The first was Maestro Celestino and the second, Maestro Lucas Padua.
Later, an old man named Leon Monroy, a former classmate of Rizal’s father,
became the boy’s tutor.
This old teacher lived at the Rizal home and instructed José in Spanish and Latin.
Unfortunately, he did not lived long.
He died five months later.
After a Monroy’s death, the hero’s parents decided to send their gifted son to a private school in Biñan.
José Goes to Biñan
On a Sunday afternoon in June , 1869, José, after kissing the hands of his parents and a tearful parting from his sister, left Calamba for Biñan.
He was accompanied by Paciano , who acted as his second father.
The two brothers rode in a carromata, reaching their destination after one and one-half hours’ drive.
They proceeded to their aunt’s house, where José was to lodge.
It was almost night when they arrived, and the moon was about to rise.
That same night, José, with his cousin named Leandro, went sightseeing in the town.
Instead of enjoying the sights, José became depressed because of homesickness.
“In the moonlight,” he recounted, “I remembered my home town, my idolized mother,
and my solicitous sisters.
Ah, how sweet to me was Calamba, my own town, in spite of the fact that was not
as wealthy as Biñan.”
First Day in Biñan School
The next morning (Monday) Paciano brought his younger brother to the school
of Maestro Justiniano Aquino Cruz.
The school was in the house of the teacher, which was a small nipa hut about 30 meters from the home of José’s aunt.
Paciano knew the teacher quite well because he had been a pupil under him before.
He introduced José to the teacher, after which he departed to return to Calamba.
Immediately, José was assigned his seat in the class.
The teacher asked him:
“Do you know Spanish?”
“A little, sir,” replied the Calamba lad.
“Do you know Latin?”
“A little, sir.”
The boys in the class, especially Pedro, the teacher’s son laughed at José’s answers.
The teacher sharply stopped all noises and begun the lessons of the day.
José described his teacher in Biñan as follows: “He was tall, thin, long-necked, with sharp nose and a body slightly bent forward, and he used to wear a sinamay shirt, woven by the skilled hands of the women of Batangas.
He knew by the heart the grammars by Nebrija and Gainza.
Add to this severity that in my judgment was exaggerated and you have a picture,
perhaps vague, that I have made of him, but I remember only this.”
First School Brawl.
In the afternoon of his first day in school, when the teacher was having his siesta, José met the bully, Pedro.
He was angry at this bully for making fun of him during his conversation with the teacher in the morning.
José challenged Pedro to a fight.
The latter readily accepted, thinking that he could easily beat the Calamba boy who was smaller and younger.
The two boys wrestled furiously in the classroom, much to the glee of their classmates.
José, having learned the art of wrestling from his athletic Tio Manuel, defeated the bigger boy.
For this feat, he became popular among his classmates.
After the class in the afternoon, a classmate named Andres Salandanan challenged him to an arm-wrestling match.
They went to a sidewalk of a house and wrestled with their arms.
José, having the weaker arm, lost and nearly cracked his head on the sidewalk.
In succeeding days he had other fights with the boys of Biñan.
He was not quarrelsome by nature, but he never ran away from a fight.
Best Student in School
In academic studies, José beat all Biñan boys.
He surpassed them all in Spanish, Latin, and other subjects.
Some of his older classmates were jealous of his intellectual superiority.
They wickedly squealed to the teacher whenever José had a fight outside the school, and even told lies to discredit him before the teacher’s eyes. Consequently the teacher had to punish José.
Early Schooling in Biñan
José had a very vivid imagination and a very keen sense of observation.
At the age of seven he traveled with his father for the first time to Manila and thence to Antipolo to fulfill the promise of a pilgrimage made by his mother at the time of his birth.
They embarked in a casco, a very ponderous vessel commonly used in the Philippines.
It was the first trip on the lake that José could recollect.
As darkness fell he spent the hours by the katig, admiring the grandeur of the water and the stillness of the night, although he was seized with a superstitious fear when he saw a water snake entwine itself around the bamboo beams of the katig.
With what joy did he see the sun at the daybreak as its luminous rays shone upon the glistening surface of the wide lake, producing a brilliant effect!
With what joy did he talk to his father, for he had not uttered a word during the night!
When they proceeded to Antipolo, he experienced the sweetest emotions upon seeing the gay banks of the Pasig and the towns of Cainta and Taytay. In Antipolo he prayed, kneeling before the image of the Virgin of Peace and Good Voyage, of whom he would later sing in elegant verses.
Then he saw Manila, the great metropolis , with its Chinese sores and European bazaars.
And visited his elder sister, Saturnina, in Santa Ana, who was a boarding student in the Concordia College.
When he was nine years old, his father sent him to Biñan to continue studying Latin, because his first teacher had died.
His brother Paciano took him to Biñan one Sunday, and José bade his parents and sisters good-bye with tears in his eyes.
Oh, how it saddened him to leave for the first time and live far from his home and his family!
But he felt ashamed to cry and had to conceal his tears and sentiments. “O Shame,” he explained, “how many beautiful and pathetic scenes the world would witness without thee!”
They arrived at Biñan in the evening.
His brother took him to the house of his aunt where he was to stay, and left him after introducing him to the teacher.
At night, in company with his aunt’s grandson named Leandro, José took a walk around the town in the light of the moon.
To him the town looked extensive and rich but sad and ugly.
His teacher in Biñan was a severe disciplinarian.
His name was Justiniano Aquino Cruz. “He was a tall man, lean and long-necked, with a sharp nose and a body slightly bent forward.
He used to wear a sinamay shirt woven by the deft hands of Batangas women.
He knew by memory the grammars of Nebrija and Gainza.
To this add a severity which, in my judgement I have made of him, which is all I remember.”
The boy José distinguished himself in class, and succeeded in surpassing many of his older classmates.
Some of these were so wicked that, even without reason, they accused him before the teacher, for which, in spite of his progress, he received many whippings and strokes from the ferule.
Rare was the day when he was not stretched on the bench for a whipping or punished with five or six blows on the open palm.
José’s reaction to all these punishments was one of intense resentment in order to learn and thus carry out his father’s will.
José spent his leisure hours with Justiniano’s father-in-law, a master painter. From him he took his first two sons, two nephews, and a grandson.
His way life was methodical and well regulated.
He heard mass at four if there was one that early, or studied his lesson at that hour and went to mass afterwards.
Returning home, he might look in the orchard for a mambolo fruit to eat, then he took his breakfast, consisting generally of a plate of rice and two dried sardines.
After that he would go to class, from which he was dismissed at ten, then home again.
He ate with his aunt and then began at ten, then home again.
He ate with his aunt and then began to study.
At half past two he returned to class and left at five.
He might play for a short time with some cousins before returning home.
He studied his lessons, drew for a while, and then prayed and if there was a moon, his friends would invite him to play in the street in company with other boys.
Whenever he remembered his town, he thought with tears in his eyes of his beloved father, his idolized mother, and his solicitous sisters.
Ah, how sweet was his town even though not so opulent as Biñan!
He grew sad and thoughtful.
While he was studying in Biñan, he returned to his hometown now and then. How long the road seemed to him in going and how short in coming!
When from afar he descried the roof of his house, secret joy filled his breast. How he looked for pretexts to remain longer at home!
A day more seemed to him a day spent in heaven, and how he wept, though silently and secretly, when he saw the calesa that was flower that him Biñan! Then everything looked sad; a flower that he touched, a stone that attracted his attention he gathered, fearful that he might not see it again upon his return.
It was a sad but delicate and quite pain that possessed him.
Kanyang Edukasyon
Maagang Edukasyon sa Calamba at Biñan
Rizal ay may kanyang maagang edukasyon sa Calamba at Biñan.
Ito ay isang tipikal na pag-aaral na ang isang anak ng isang pamilya ng ilustrado natanggap sa panahon ng kanyang panahon, nailalarawan sa pamamagitan ng apat na R’s-pagbabasa, pagsulat, aritmetika, at relihiyon. Pagtuturo ay matibay at mahigpit.
Kaalaman ay sapilitang sa isip ng aaral sa pamamagitan ng nakakapagod na paraan ng memorya na aided ng manlatigo ng guro.
Sa kabila ng mga depekto ng Espanyol system ng elementarya edukasyon, Rizal ay magagawang upang makuha ang mga kinakailangang paghahanda ng pagtuturo para sa kolehiyo trabaho sa Manila.
Maaari itong sinabi na Rizal, na ipinanganak ng isang pisikal na tao o hayop na mahina, rosas upang maging isang intelektwal na pagmamay-higanteng hindi dahil sa, ngunit kaysa sa kahit na, ang mga lipas na at paatras na sistema ng pagtuturo pagkuha sa Pilipinas sa panahon ng huling dekada ng rehimeng Espanyol.
Unang Guro Ang Hero
Ang unang guro ng Rizal ay ang kanyang ina, na ay isang kahanga-hangang babae ng magandang character at pinong kultura.
Sa kanyang lap, siya ay natutunan sa edad na tatlong alpabeto at ang panalangin.
“Aking ina,” sinulat ni Rizal sa kanyang mga gunita mag-aaral, “itinuro sa akin kung paano basahin at sabihin haltingly ang mapagpakumbaba panalangin kung saan itinaas ko fervently sa Diyos.”
Bilang sariling tagapagturo, Doña Teodora ay pasyente, matapat, at pag-unawa.
Ito ay siya na unang natuklasan na ang kanyang anak na lalaki ay nagkaroon ng isang talento para sa tula.
Alinsunod dito, hinihikayat niya sa kanya upang magsulat ng mga poems.
Upang gumaan ang monotony ng memorizing ang ABC ng at upang pasiglahin ang imahinasyon ng kanyang anak na lalaki, na may kaugnayan siya ng maraming mga kuwento.
Bilang José lumago mas lumang, ang kanyang mga magulang ay nagtatrabaho pribadong tutors upang bigyan siya ng mga aralin sa bahay.
Ang unang Maestro Celestino at ang pangalawa, Maestro Lucas Padua.
Mamaya, isang lumang tao na may pangalang Leon Monroy, isang dating kaklase ng Rizal ng ama,
naging turuan nang sarilinan ang batang lalaki.
Ang lumang guro na nakatira sa bahay sa Rizal at inutusan José sa Espanyol at Latin.
Sa kasamaang-palad, hindi siya ay nanirahan mahaba.
Siya ay namatay limang buwan mamaya.
Pagkatapos ng kamatayan ng Monroy, ang mga magulang ng bayani nagpasya upang ipadala ang kanilang mga likas na matalino anak sa isang pribadong paaralan sa Biñan.
José Pupunta sa Biñan
Sa Linggo hapon sa Hunyo, 1869, José, pagkatapos ng halik ang kamay ng kanyang mga magulang at nakakaiyak Paghahati mula sa kanyang kapatid na babae, ang natitira Calamba para sa Biñan.
Siya ay sinamahan ng Paciano, na kumilos bilang kanyang pangalawang ama.
Ang dalawang kapatid na lalaki rode sa isang carromata, maabot ang kanilang patutunguhan pagkatapos ng isang at kalahating oras na biyahe.
Nagpatuloy sila sa bahay ng kanilang tiyahin, kung saan ay José sa lodge.
Ito ay halos gabi kapag sila ay dumating, at ang buwan ng tungkol sa tumaas.
Na parehong gabi, José, kasama ng kanyang mga pinsan na may pangalang Leandro, nagpunta sightseeing sa bayan.
Sa halip na tinatangkilik ang mga pasyalan, José naging nalulumbay dahil sa pangungulila sa bayan.
“Sa liwanag ng buwan,” recounted niya, “remembered ko ang aking bayang pinagmulan, ang aking idolized ina,
at ang aking maintindihin babae.
Ah, kung paano matamis sa akin Calamba, ang aking sariling bayan, sa kabila ng katotohanan na hindi
bilang mayaman bilang Biñan. “
Unang Araw sa Paaralan ng Biñan
Ang susunod na umaga (Lunes) Paciano dinala ang kanyang mas bata kapatid na lalaki sa paaralan
ng Maestro Justiniano Aquino Cruz.
Paaralan ay sa bahay ng guro, na isang maliit na Nipa hut tungkol sa 30 metro mula sa bahay ng José ng tiyahin.
Paciano alam ang guro lubos na rin dahil siya ay isang mag-aaral sa ilalim ng kanya bago.
Ipinakilala niya ang José sa guro, matapos na kanyang nakaraan upang bumalik sa Calamba.
Agad-agad, José itinalaga kanyang upuan sa klase.
Guro Ang ay nagtanong sa kanya:
“Alam mo ang mga Espanyol?”
“Isang maliit na, ginoo,” tumugon sa Calamba batang lalaki.
“Alam mo Latin?”
“Isang maliit, ginoo.”
Ang mga lalaki sa klase, lalo Pedro, anak ng guro laughed sa José ng sagot.
Guro ang biglaang huminto lahat ng mga noises at nagsimula na ang mga aralin ng araw.
José inilarawan ang kanyang guro sa Biñan tulad ng sumusunod: “Siya ay matangkad, manipis, mahaba ang leeg, na may matulis na ilong at katawan ng bahagyang pasulong Baluktot, at siya ay ginamit upang magsuot ng sinamay shirt, habi sa pamamagitan ng mga bihasang kamay ng babae ng Batangas.
Alam niya ng puso ang mga grammars sa pamamagitan ng Nebrija at Gainza.
Idagdag na ito kalubhaan na sa aking paghatol ay pinalaking at mayroon kang isang larawan,
marahil malabo, na aking ginawa sa kanya, ngunit tandaan ko lamang ito. “
Unang Paaralan murahan.
Sa hapon ng kanyang unang araw sa paaralan, kapag ang guro ay pagkakaroon ng kanyang siyesta, José nakamit ang mga mapang-api, Pedro.
Siya ay galit sa maton na ito para sa paggawa ng masaya sa kanya sa panahon ng kanyang pakikipag-usap sa mga guro sa umaga.
José hinamon Pedro sa isang away.
Huli kaagad tinanggap, iniisip na maaaring siya ay madaling matalo ang Calamba na batang lalaki na ay mas maliit at mas bata.
Ang dalawang lalaki wrestled furiously sa silid-aralan, magkano ang saya ng kanilang mga kaklase.
José, ang pag-natutunan ang sining ng Wrestling mula sa kanyang matipuno Tio Manuel, bagsak ang mas malaking batang lalaki.
Para sa kahang-hangang gawa na ito, siya ay naging sikat sa kanyang mga kaklase.
Pagkatapos ng klase sa hapon, isang kaklase na may pangalang Andres Salandanan hinamon siya sa isang braso-bunuan.
Sila nagpunta sa isang sidewalk ng isang bahay at wrestled sa kanilang mga arm.
José, pagkakaroon ng weaker braso, nawala at halos basag kanyang ulo sa sidewalk.
Sa succeeding araw siya ay may iba pang mga fights sa mga lalaki ng Biñan.
Siya ay hindi palaaway sa pamamagitan ng likas na katangian, ngunit siya ay hindi kailanman tumakbo ang layo mula sa isang away.
Pinakamahusay na Estudyante sa School
Sa akademikong pag-aaral, José matalo ang lahat ng mga lalaki Biñan.
Daig niya sa kanila lahat sa Espanyol, Latin, at iba pang mga paksa.
Ang ilan sa kanyang mga mas lumang mga kaklase ay naninibugho ng kanyang intelektwal na pagmamay-kataasan ng uri.
Squealed wickedly sila sa guro sa tuwing José nagkaroon ng paglaban sa labas ng paaralan, at kahit na sinabi sa namamalagi sa kasiraan ng puri sa kanya bago mata ng guro. Dahil dito guro ay parusahan José.
Maagang Pag-aaral sa Biñan
José ay isang matingkad imahinasyon at masigasig kahulugan ng pagmamasid.
Sa edad ng pitong siya nalakbay sa kanyang ama sa unang pagkakataon sa Manila at dahil diyan sa Antipolo upang matupad ang pangako ng isang peregrinasyon na ginawa ng kanyang ina sa panahon ng kanyang kapanganakan.
Embarked sila sa isang casco, nakababagot daluyan ng karaniwang ginagamit sa Pilipinas.
Ito ay ang unang biyahe sa lawa na maaaring magunita ng José.
Bilang kadiliman nahulog ginugol niya ang oras ng katig, hinahangaan ang kadakilaan ng tubig at ang katahimikan ng gabi, kahit na siya ay kinuha na may isang mapamahiin takot kapag nakita niya ng tubig ahas na pumulupot mismo sa paligid ang kawayan beam ng katig.
Sa kung ano ang kagalakan ay siya makita ng araw sa bukang-liwayway ng maliwanag ray nito shone kapag ang kumikislap ibabaw ng malawak na lawa, paggawa ng makikinang na epekto!
Sa kung ano ang kagalakan ay siya makipag-usap sa kanyang ama, hindi siya ay uttered ng isang salita sa panahon ng gabi!
Kapag nagpatuloy sila sa Antipolo, nakaranas siya ang sweetest emosyon kapag nakikita ang gay baybayin ng Pasig at ang mga bayan ng Cainta at Taytay. Sa Antipolo prayed siya, lumuluhod bago ang imahe ng Birhen ng Kapayapaan at Mabuting paglalayag, kung kanino siya mamaya kumanta sa eleganteng bersikulo.
Pagkatapos siya nakita Manila, ang dakilang lunsod, kasama ang Chinese sores at European bazaars.
At bumisita sa kanyang ate, Saturnina, sa Santa Ana, na isang boarding mag-aaral sa Kolehiyo ng Concordia.
Kapag siya ay siyam na taon gulang, ang kanyang ama ay nagpadala siya sa Biñan upang magpatuloy sa pag-aaral ng Latin, dahil namatay ang kanyang unang guro.
Kanyang kapatid na Paciano ay dinala siya sa Biñan isang Linggo, at bade José ang kanyang mga magulang at mga babae magandang-bye na may mga luha sa kanyang mga mata.
Oh, kung paano ito saddened sa kanya upang umalis sa unang pagkakataon at mabuhay malayo mula sa kanyang bahay at sa kanyang pamilya!
Ngunit siya nadama nahihiya umyak at nagkaroon upang itago ang kanyang mga luha at sentiments. “O kahihiyan,” ipinaliwanag niya, “kung gaano karaming mga magandang at kalunus-lunos na eksena ang mundo ay saksi nang hindi sa iyo!”
Sila dumating sa Biñan sa gabi.
Kanyang kapatid na dinala siya sa bahay ng kanyang tiyahin kung saan siya ay upang manatili, at ang natitira sa kanya pagkatapos na nagpapakilala sa kanya sa guro.
Sa gabi, sa kumpanya na may apong lalaki ng kanyang tiyahin na may pangalang Leandro, José kinuha ng isang lakad sa palibot ng bayan sa liwanag ng buwan.
Sa kanya bayan mukhang malawak at mayaman ngunit malungkot at pangit.
Kanyang guro sa Biñan ay isang malubhang ng disiplina.
Kanyang pangalan ay Justiniano Aquino Cruz. “Siya ay isang matangkad na tao, paghilig at mahaba ang leeg, may isang matalim na ilong at katawan ng bahagyang pasulong Baluktot.
Siya na ginamit upang magsuot ng sinamay shirt na habi ng maliksi kamay ng mga kababaihan ng Batangas.
Alam niya sa pamamagitan ng memorya ang mga grammars ng Nebrija at Gainza.
Sa magdagdag ng kalubhaan na, sa aking paghatol ginawa ko sa kanya, na sa lahat ng natatandaan ko. “
Ang batang lalaki José nakikilala ang kanyang sarili sa klase, at nagtagumpay sa labaw maraming ng kanyang mga mas lumang mga kaklase.
Ang ilan sa mga ito ay kaya masama, kahit na walang dahilan, inakusahan nila siya bago ang guro, kung saan, sa kabila ng kanyang pag-unlad, siya ay nakatanggap ng maraming whippings at stroke mula sa ferule.
Rare ay ang araw na kapag hindi siya ay stretch sa bangko para sa isang paghagupit o parusahan na may lima o anim mga blows sa open palm.
José reaksyon sa lahat ng mga punishments ay isa ng matinding sama ng loob upang matuto at kaya isagawa ang kalooban ng kanyang ama.
José ginugol ang kanyang mga oras sa paglilibang na may Justiniano ama-sa-batas, master pintor. Mula sa kanya kinuha niya ang kanyang unang dalawang anak na lalaki, dalawang nephews, at isang apong lalaki.
Ang kanyang buhay ay sa paraan sistema at mahusay na kinokontrol.
Narinig niya ng masa sa apat kung may isa na maagang, o aral ang kanyang aralin sa oras na iyon at nagpunta sa masa pagkatapos.
Bumabalik na bahay, maaaring siya tumingin sa halamanan para sa isang mambolo prutas na makakainan, pagkatapos ay kinuha niya ang kanyang almusal, sa pangkalahatan ay binubuo ng isang plato ng kanin at dalawang pinatuyong sardines.
Pagkatapos na siya ay pumunta sa klase, kung saan siya ay dismiss sa sampung, pagkatapos bahay muli.
Siya kumain kasama ang kanyang tiyahin at pagkatapos ay nagsimula sa sampung, pagkatapos bahay muli.
Siya kumain kasama ang kanyang tiyahin at pagkatapos ay nagsimula upang pag-aralan.
Sa 02:30 siya ay bumalik sa klase at pakaliwa sa limang.
Maaaring siya-play para sa isang maikling panahon na may ilang mga pinsan bago bumalik sa bahay.
Pinag-aralan niya ang kanyang aralin, iginuhit para sa isang habang, at pagkatapos ay prayed at kung may isang buwan, ay maimbitahan siya ng kanyang mga kaibigan upang i-play sa kalye sa kumpanya sa ibang mga lalaki.
Tuwing siya remembered ang kanyang bayan, inisip niya na may mga luha sa kanyang mga mata ng kanyang minamahal na ama, kanyang idolized ina, at ang kanyang mga mapag-alaala na babae.
Ah, kung paano matamis kanyang bayan kahit na hindi kaya masagana bilang Biñan!
Siya lumago malungkot at maayang.
Habang siya ay pag-aaral sa Biñan, siya bumalik sa kanyang bayang kinalakhan ngayon at pagkatapos. Gaano katagal ang kalsada tila sa kanya sa pagpunta at kung paano sa darating!
Kapag mula sa kalayuan siya descried ang bubong ng kanyang bahay, lihim na napuno ng kagalakan ang kanyang dibdib. Kung paano siya ay tumingin para sa mga pretexts upang manatili na sa bahay!
Araw Isang tila sa kanya isang araw na ginugol sa langit, at kung paano umiyak siya, bagaman tahimik at lihim, kapag nakita niya ang calesa na bulaklak na sa kanya Biñan! Pagkatapos lahat ay tumingin malungkot, ng bulaklak na siya hinawakan, isang bato na naaakit ng kanyang pansin nakakalap niya, natatakot na hindi siya maaaring makita ito muli sa oras ng kanyang pagbabalik.
Ito ay malungkot ngunit pinong at medyo sakit na may nagmamay ari sa kanya.
Seine Ausbildung
Frühe ausbildung in Calamba und Biñan
Rizal hatte seine frühe Ausbildung in Calamba und Biñan.
Es war ein typisches Schule, dass der Sohn eines Ilustrado Familie während seiner Zeit erhalten, gekennzeichnet durch die vier R’s-Lesen, Schreiben, Rechnen und Religion. Instruction war starr und streng.
Wissen wurde in den Köpfen der Schüler durch die mühsame Speicher Methode des Lehrers Peitsche Aided gezwungen.
Trotz der Mängel des spanischen Systems der elementaren Bildung, war Rizal in der Lage, die notwendige Unterweisung vorbereitenden für College-Arbeit in Manila zu erwerben.
Es kann gesagt werden, dass Rizal, die eine körperliche Schwächling geboren wurde, ein intellektueller Riese geworden, nicht weil der Rose, sondern eher trotz, dem veralteten und rückwärts System des Unterrichts erhalten auf den Philippinen in den letzten Jahrzehnten des spanischen Regimes.
Die Helden erster Lehrer
Der erste Lehrer des Rizal war seine Mutter, die eine bemerkenswerte Frau mit gutem Charakter und feine Kultur war.
Auf ihrem Schoß, lernte er im Alter von drei des Alphabets und den Gebeten.
“Meine Mutter”, schrieb Rizal in seiner Studienzeit Memoiren, “hat mich gelehrt, wie zu lesen und zu zögerlich, sagen die bescheidenen Gebete, die ich hob inbrünstig zu Gott.”
Als Tutor war Doña Teodora Patienten, gewissenhaft und Verständnis.
Sie war es, zum ersten Mal entdeckt, dass ihr Sohn ein Talent für Poesie hatte.
Dementsprechend ermutigt sie ihn, Gedichte zu schreiben.
Um die Monotonie der Speicherung der ABC erleichtern und zu ihrem Sohn die Phantasie anregen, erzählte sie viele Geschichten.
Als José älter wurde, beschäftigt seine Eltern Privatlehrer ihm Unterricht zu Hause.
Die erste war Maestro Celestino und die zweite, Maestro Lucas Padua.
Später, ein alter Mann Leon Monroy, ein ehemaliger Klassenkamerad von Rizal Vater benannt,
wurde der Junge Lehrer.
Diese alte Lehrer wohnte im Rizal Hause und wies José in Spanisch und Latein.
Leider hat er nicht lange gelebt.
Er starb fünf Monate später.
Nach einem Monroy Tod, beschloss der Held Eltern ihren begabten Sohn auf eine Privatschule in Biñan senden.
José Goes to Biñan
An einem Sonntagnachmittag im Juni 1869, José, nachdem küssen die Hände seiner Eltern und einen tränenreichen Abschied von seiner Schwester, links Calamba für Biñan.
Er wurde von Paciano, der als sein zweiter Vater gehandelt begleitet.
Die beiden Brüder fuhren in einem carromata, ihr Ziel erreichen nach einem und einem halben Autostunde.
Sie gingen zu ihrer Tante Haus, wo José war einzulegen.
Es war fast Nacht, als sie ankamen, und der Mond war zu steigen.
Noch in derselben Nacht, José, mit seinem Cousin namens Leandro, ging Sightseeing in der Stadt.
Statt genießen Sie die Sehenswürdigkeiten, wurde José deprimiert, weil von Heimweh.
“Im Mondlicht”, erzählt er, “Ich erinnerte mich an meine Heimatstadt, mein Idol Mutter,
und meine fürsorgliche Schwestern.
Ah, wie süß zu mir war Calamba, meiner eigenen Stadt, trotz der Tatsache, dass nicht
so wohlhabend wie Biñan. “
Erster Tag in Biñan Schule
Am nächsten Morgen (Montag) Paciano brachte seinen jüngeren Bruder in die Schule
von Maestro Justiniano Aquino Cruz.
Die Schule war in dem Haus des Lehrers, die eine kleine Nipa Hut etwa 30 Meter aus dem Hause José Tante war.
Paciano kannte den Lehrer ganz gut, denn er war ein Schüler unter ihm zuvor.
Er stellte José auf den Lehrer, nach dem er auf Calamba zurück ging.
Sofort wurde José seinen Sitz in der Klasse zugewiesen.
Der Lehrer fragte ihn:
“Kennen Sie Spanisch?”
“Ein wenig, Sir”, antwortete der Calamba lad.
“Weißt du Latein?”
“Ein wenig, Sir.”
Die Jungs in der Klasse, vor allem Pedro, lachte der Lehrer Sohn José Antworten.
Der Lehrer scharf stoppte alle Geräusche und begonnen, die Lektionen des Tages.
José beschrieb seine Lehrer in Biñan wie folgt: “Er war groß, schlank, mit langem Hals, mit spitzer Nase und einem Körper leicht nach vorn gebeugt, und er verwendet, um ein sinamay Shirt, von den geschickten Händen der Frauen Batangas gewebt tragen.
Er wusste, dass die durch das Herz der Grammatiken durch Nebrija und Gainza.
Fügen Sie zu dieser Strenge, die in meinem Urteil war übertrieben, und Sie haben ein Bild,
vielleicht vage, dass ich von ihm gemacht, aber ich erinnere mich nur diese. “
First School Brawl.
Am Nachmittag seines ersten Tag in der Schule, wenn der Lehrer mit seiner Siesta, traf José dem Bully, Pedro.
Er war wütend auf diese Schläger für über ihn lustig machen während seines Gesprächs mit dem Lehrer in den Morgen.
José herausgefordert Pedro zu einem Kampf.
Letztere bereitwillig akzeptiert, denken, dass er leicht schlagen die Calamba Junge, kleiner und jünger war.
Die beiden Jungen rangen heftig im Klassenzimmer, sehr zur Freude ihrer Klassenkameraden.
José, gelernt haben die Kunst des Ringens von seinem athletischen Tio Manuel, besiegte den größeren Jungen.
Für dieses Kunststück wurde er unter seinen Mitschülern beliebt.
Nach dem Unterricht am Nachmittag, forderte ein Klassenkamerad namens Andres Salandanan ihn an einem Arm-Wrestling-Match.
Sie gingen zu einem Bürgersteig von einem Haus und rang mit den Armen.
José, mit dem schwächeren Arm verlor und fast geknackt seinen Kopf auf den Bürgersteig.
In den folgenden Tagen hatte er andere Kämpfe mit den Jungs von Biñan.
Er war nicht streitsüchtig von Natur, aber er ging nie weg von einem Kampf.
Best Student in der Schule
In wissenschaftlichen Studien, schlagen José Alle Biñan Jungen.
Er übertraf sie alle in Spanisch, Latein, und andere Themen.
Einige seiner älteren Klassenkameraden waren eifersüchtig auf seine intellektuelle Überlegenheit.
Sie sündhaft quietschte an den Lehrer, wenn José hatte einen Kampf außerhalb der Schule, und sogar Lügen, um ihn vor dem Lehrer die Augen zu diskreditieren. Folglich der Lehrer musste José bestrafen.
Frühe Schooling in Biñan
José hatte eine sehr lebhafte Phantasie und eine sehr scharfe Beobachtungsgabe.
Im Alter von sieben reiste er mit seinem Vater zum ersten Mal nach Manila und von dort nach Antipolo, um das Versprechen einer Wallfahrt von seiner Mutter zum Zeitpunkt seiner Geburt gemacht zu erfüllen.
Sie schifften sich in einem casco, eine sehr schwerfällige Schiff gewöhnlich in den Philippinen verwendet.
Es war das erste Fahrt auf dem See, dass José konnte erinnern.
Bei Einbruch der Dunkelheit verbrachte er die Stunden durch die katig, bewundern Sie die Pracht des Wassers und der Stille der Nacht, obwohl er mit einer abergläubischen Furcht ergriffen wurde, als er ein Wasser Schlange ranken sich um den Bambus Strahlen der katig sah.
Mit welcher Freude sah er die Sonne am Tagesanbruch als Lichtstrahlen schien auf die glitzernde Oberfläche des breiten See, wodurch eine brillante Wirkung!
Mit welcher Freude hat er mit seinem Vater sprechen, denn er hatte ein Wort in der Nacht!
Als sie Antipolo ging, erlebte er die süßesten Gefühle beim Anblick der Homosexuell Ufer des Pasig sowie die Städte Cainta und Taytay. In Antipolo er betete kniend vor dem Bild der Jungfrau von Frieden und gute Reise, von denen er später in einem eleganten Verse singen.
Dann sah er, Manila, die große Metropole, mit ihren chinesischen Wunden und europäischen Basare.
Und besuchte seine ältere Schwester, Saturnina, in Santa Ana, die ein Internat Schüler in der Concordia College war.
Als er neun Jahre alt war, schickte ihn sein Vater zum Biñan weiter zu studieren Latein, weil sein erster Lehrer war gestorben.
Sein Bruder Paciano brachte ihn zu Biñan ein Sonntag, und José hieß seine Eltern und Schwestern Lebewohl mit Tränen in den Augen.
Oh, wie es ihn traurig, zum ersten Mal verlassen und leben weit weg von seiner Heimat und seiner Familie!
Aber er schämte sich zu weinen und musste seine Tränen und Gefühle zu verbergen. “O Shame”, erklärte er, “wie viele schöne und pathetischen Szenen wäre die Welt ohne dich zu erleben!”
Sie kamen an Biñan in den Abend.
Sein Bruder brachte ihn in das Haus seiner Tante, wo er zu bleiben, und ließ ihn nach der Einführung ihn zum Lehrer.
In der Nacht, in der Gesellschaft mit seiner Tante Enkel namens Leandro, nahm José einen Spaziergang durch die Stadt im Licht des Mondes.
Für ihn ist die Stadt sah umfangreichen und reich, aber traurig und hässlich.
Sein Lehrer in Biñan war ein schwerer Zuchtmeister.
Sein Name war Justiniano Aquino Cruz. “Er war ein großer Mann, schlank und langhalsigen, mit einer spitzen Nase und einem Körper leicht nach vorn gebeugt.
Er benutzte einen sinamay Shirt von den geschickten Händen der Batangas Frauen gewebt tragen.
Er wusste auswendig die Grammatiken Nebrija und Gainza.
Um diese Erweiterung einen Schweregrad, die in meinem Urteil, das ich von ihm gemacht haben, was ich erinnere mich ist. “
Der Junge José zeichnete sich in der Klasse, und es gelang ihm zu übertreffen viele seiner älteren Klassenkameraden.
Einige von ihnen waren so schlecht, dass selbst ohne Grund, sie ihn beschuldigt vor dem Lehrer, für die, trotz seiner Fortschritte, erhielt er viele Peitschenhiebe und Schläge von der ferule.
Rare war der Tag, wenn er nicht auf der Bank für eine Auspeitschung oder mit fünf oder sechs Schläge auf der offenen Handfläche bestraft gestreckt.
José Reaktion auf all diese Strafen war eine intensive Abneigung, um zu lernen und so durchzuführen, den Willen seines Vaters.
José verbrachte seine Mußestunden mit Justiniano Vater-in-law, ein Meister Maler. Von ihm nahm er seine ersten zwei Söhne, zwei Neffen und einen Enkel.
Sein Weg Leben war methodisch und gut reguliert.
Er hörte Masse an vier, wenn es ein, dass eine frühzeitige, studiert oder seine Lektion zu dieser Stunde und ging nach Masse hinterher.
Wieder zu Hause, könnte er im Obstgarten für eine Mambolo Obst zu essen suchen, dann nahm er sein Frühstück, bestehend in der Regel von einem Teller Reis und zwei getrocknete Sardinen.
Danach würde er in die Klasse gehen, von denen er zehn, dann wieder nach Hause entlassen wurde.
Er aß mit seiner Tante und begann dann um zehn, dann wieder nach Hause.
Er aß mit seiner Tante und begann dann zu studieren.
Um halb drei kehrte er in die Klasse und verließ um fünf.
Er könnte für eine kurze Zeit mit einigen Cousins spielen vor der Heimreise.
Er studierte seine Lehren zog für eine Weile, und dann betete und wenn es einen Mond, seine Freunde würden ihn einzuladen, auf der Straße in Gesellschaft mit anderen Jungen spielen.
Immer, wenn er seine Stadt erinnerte, dachte er mit Tränen in den Augen seines geliebten Vaters, seiner vergötterten Mutter und seiner fürsorglichen Schwestern.
Ach, wie süß war seine Stadt, wenn auch nicht so opulent wie Biñan!
Er wuchs traurig und nachdenklich.
Während er in Biñan studierte, kehrte er in seine Heimatstadt jetzt und dann. Wie weit der Weg schien ihm in geht und wie kurz kommen!
Wenn aus der Ferne er das Dach seines Hauses erspäht, gefüllt heimliche Freude seiner Brust. Wie er suchte Vorwände, um mehr zu Hause bleiben!
Ein Tag mehr schien ihm ein Tag im Himmel verbracht, und wie er weinte, aber still und heimlich, als er die Calesa sah das war Blume, die ihm Biñan! Dann sah alles traurig, eine Blume, die er berührte, ein Stein, der seine Aufmerksamkeit erregt er sammelte, Angst, dass er vielleicht nicht wieder sehen nach seiner Rückkehr.
Es war eine traurige, aber zart und ganz Schmerz, der ihn besaß.
Zijn Onderwijs
Vroeg Onderwijs in Calamba en Binan
Rizal had zijn eerste onderwijs in Calamba en Binan.
Het was een typische onderwijs dat een zoon van een Ilustrado familie ontving tijdens zijn tijd, gekenmerkt door de vier R’s-lezen, schrijven, rekenen, en religie. Instructie was stijf en streng.
Kennis werd gedwongen in de hoofden van de leerlingen door middel van de vervelende herinnering methode geholpen door zweep van de leraar.
Ondanks de gebreken van het Spaanse stelsel van het basisonderwijs, Rizal was in staat om de nodige instructies voorbereidende verwerven voor het college werk in Manilla.
Het mag gezegd worden dat Rizal, die geboren werd een fysieke zwakkeling, steeg tot een intellectuele reus geworden, niet vanwege, maar ondanks de verouderde en achterlijke systeem van instructie krijgen in de Filippijnen tijdens de laatste decennia van de Spaanse regime.
De Hero’s eerste leraar
De eerste leraar van Rizal was zijn moeder, die was een opmerkelijke vrouw met een goed karakter en fijne cultuur.
Op haar schoot, leerde hij op de leeftijd van drie het alfabet en de gebeden.
“Mijn moeder,” schreef Rizal in zijn studententijd memoires, “leerde me hoe om te lezen en te aarzelend zeggen dat de nederige gebeden die vurig ik verhoogd tot God.”
Als tutor, Doña Teodora was geduldig, gewetensvol, en begrip.
Zij was het die voor het eerst ontdekt dat haar zoon een talent voor poëzie had.
Daarom moedigde ze hem aan gedichten te schrijven.
Om de eentonigheid van het memoriseren van de ABC’s te verlichten en haar zoon de verbeelding te stimuleren, vertelde ze veel verhalen.
Zoals Jose ouder werd, zijn ouders werkzaam prive-docenten om hem lessen thuis.
De eerste was Maestro Celestino en de tweede, Maestro Lucas Padua.
Later, een oude man genaamd Leon Monroy, een voormalig klasgenoot van de vader van Rizal’s,
werd de jongen tutor.
Deze oude leraar leefde aan het Rizal thuis en gaf Jose in het Spaans en het Latijn.
Helaas heeft hij niet lang geleefd.
Hij overleed vijf maanden later.
Na de dood van een Monroy, de held van de ouders besloten om hun begaafde zoon te sturen naar een prive-school in Binan.
Jose gaat naar Binan
Op een zondagmiddag in juni, 1869, Jose, na het kussen van de handen van zijn ouders en een betraand afscheid van zijn zus, links Calamba voor Binan.
Hij werd vergezeld door Paciano, die optrad als zijn tweede vader.
De twee broers reed in een carromata, het bereiken van hun bestemming na een en een half uur rijden.
Ze gingen naar het huis van hun tante, waar Jose was om te dienen.
Het was bijna avond toen ze aankwamen, en de maan stond op het punt te staan.
Diezelfde nacht, Jose, met zijn neef genaamd Leandro, ging de bezienswaardigheden in de stad.
In plaats van te genieten van de bezienswaardigheden, Jose werd depressief als gevolg van heimwee.
“In het maanlicht, ‘vertelde hij,’ herinnerde ik me mijn woonplaats, mijn verafgood moeder,
en mijn bezorgd zusters.
Ach, hoe lief voor me was Calamba, mijn eigen stad, in weerwil van het feit dat niet was
zo rijk als Binan. “
Eerste Dag in Binan School
De volgende ochtend (maandag) Paciano bracht zijn jongere broer naar de school
van Maestro Justiniano Aquino Cruz.
De school was in het huis van de leraar, dat was een kleine Nipa Hut ongeveer 30 meter van het huis van tante Jose’s.
Paciano wist de leraar heel goed, want hij was een leerling jonger hem voor.
Hij introduceerde Jose naar de leraar, waarna hij vertrok om terug te keren naar Calamba.
Onmiddellijk werd Jose toegewezen zijn zetel in de klas.
De leraar vroeg hem:
“Weet je Spaans?”
“Een beetje, meneer,” antwoordde de Calamba jongen.
“Ken je Latijn? ‘
“Een beetje, meneer.”
De jongens in de klas, in het bijzonder Pedro, de leraar, de zoon lachten Jose’s antwoorden.
De leraar scherp gestopt met alle geluiden en begonnen de lessen van de dag.
Jose beschreef zijn leraar in Binan als volgt: “Hij was lang, dun, met lange hals, met scherpe neus en een lichaam licht gebogen naar voren, en hij gebruikt om een sinamay shirt, geweven door de vaardige handen van de vrouwen van Batangas dragen.
Hij wist door het hart van de grammatica’s van Nebrija en Gainza.
Voeg daarbij de ernst, dat naar mijn oordeel was overdreven en je hebt een foto,
misschien vaag, dat ik gemaakt heb van hem, maar ik herinner me alleen dit. “
Eerste School Brawl.
In de namiddag van zijn eerste dag op school, toen de leraar werd zijn siësta hebben, Jose ontmoette de pester, Pedro.
Hij was boos op deze bullebak voor het maken van plezier van hem tijdens zijn gesprek met de leraar in de ochtend.
Jose uitgedaagd Pedro tot een gevecht.
De laatste gemakkelijk geaccepteerd, denkend dat hij gemakkelijk kon de Calamba jongen die was kleiner en jonger te verslaan.
De twee jongens worstelden woedend in de klas, tot grote vreugde van hun klasgenoten.
Jose, hebben geleerd de kunst van het worstelen van zijn atletische Tio Manuel, versloeg de grotere jongen.
Voor deze prestatie werd hij populair bij zijn klasgenoten.
Na de les in de namiddag, een klasgenoot genaamd Andres Salandanan daagde hem uit voor een arm-worstelwedstrijd.
Ze gingen naar een stoep van een huis en worstelde met hun armen.
Jose, die de zwakkere arm, verloren en bijna gebarsten zijn hoofd op de stoep.
In de daarop volgende dagen is hij andere gevechten had met de jongens van Binan.
Hij was niet twistziek van aard, maar hij liep weg van een gevecht.
Beste Student in School
In academische studies, Jose breek alle Binan jongens.
Hij overtrof ze allemaal in het Spaans, Latijn, en andere onderwerpen.
Sommige van zijn oudere klasgenoten waren jaloers op zijn intellectuele superioriteit.
Ze goddeloos gilde aan de docent wanneer Jose had een gevecht buiten de school, en zelfs vertelde leugens om hem in diskrediet te brengen voor de ogen van de leraar. Bijgevolg de leraar moest Jose straffen.
Vroege scholing in Binan
Jose had een zeer levendige fantasie en een zeer scherp gevoel voor observatie.
Op de leeftijd van zeven reisde hij met zijn vader voor de eerste keer naar Manilla en vandaar naar Antipolo om de belofte van een bedevaart gemaakt door zijn moeder op het tijdstip van zijn geboorte te vervullen.
Ze begonnen in een casco, een zeer zware schip vaak gebruikt in de Filippijnen.
Het was de eerste reis op het meer dat Jose kon herinneren.
Toen de duisternis inviel hij de uren door de katig, het bewonderen van de grandeur van het water en de stilte van de nacht, hoewel hij werd gegrepen met een bijgelovige angst toen hij zag dat een water slang zich verstrengelen rond de bamboe balken van de katig.
Met wat een vreugde hij de zon te zien op de dageraad als zijn lichtgevend stralen scheen op de glinsterende oppervlak van het brede meer, het produceren van een schitterend effect!
Met wat geluk heeft hij praten met zijn vader, want hij had geen slaakte een woord tijdens de nacht!
Toen gingen zij naar Antipolo, hij de liefste emoties ervaren bij het zien van de homo oevers van de Pasig en de steden Cainta en Taytay. In Antipolo hij bad, geknield voor het beeld van de Maagd van de Vrede en Goede Reis, van wie hij later zou zingen in een elegante verzen.
Toen zag hij Manila, de grote metropool, met haar Chinese zweren en Europese bazaars.
En een bezoek aan zijn oudere zus, Saturnina, in Santa Ana, die een internaat student was in de Concordia College.
Toen hij negen jaar oud was, stuurde zijn vader hem naar Binan om verder te studeren Latijn, omdat zijn eerste leraar was overleden.
Zijn broer Paciano nam hem mee naar Binan op een zondag, en Jose zijn ouders en zusters afscheid beval met tranen in zijn ogen.
O, hoe het hem verdrietig om te vertrekken voor de eerste keer en ver wonen van zijn huis en zijn familie!
Maar hij voelde zich beschaamd te huilen en moest zijn tranen en gevoelens te verbergen. “O Shame,” legde hij uit, “hoe veel mooie en zielig scènes de wereld zou getuige zijn zonder u!”
Ze kwamen bij Binan in de avond.
Zijn broer nam hem mee naar het huis van zijn tante, waar hij was om te verblijven, en liet hem na de invoering van hem aan de docent.
‘S Avonds, in het gezelschap van kleinzoon zijn tante genaamd Leandro, Jose maakten een wandeling rond de stad in het licht van de maan.
Voor hem was de stad zag er uitgebreid en rijk, maar verdrietig en lelijk.
Zijn leraar in Binan was een zware tuchtmeester.
Zijn naam was Justiniano Aquino Cruz. “Hij was een lange man, mager en met lange hals, met een scherpe neus en een lichaam licht gebogen naar voren.
Hij gebruikte om een sinamay hemd geweven door de vaardige handen van Batangas vrouwen dragen.
Hij wist door het geheugen van de grammatica’s van Nebrija en Gainza.
Om dit toe te voegen een ernst die, naar mijn oordeel heb ik van hem gemaakt, dat is alles wat ik me herinner. ‘
De jongen Jose onderscheidde zich in de klas, en slaagde er in overtreffen veel van zijn oudere klasgenoten.
Sommige van deze waren zo slecht dat zelfs zonder reden, zij hem aanklaagde voor de leraar, waarvoor, in weerwil van zijn vorderingen, hij vele zweepslagen en beroertes ontvangen van de stok.
Rare was de dag dat hij niet was uitgestrekt op de bank voor een pak slaag of gestraft met vijf of zes slagen op de open palm.
Jose’s reactie op al deze straffen was een van intense wrok om zodoende te leren en dat zijn vader wil dragen.
Jose zijn vrije tijd doorbracht met Justiniano vader-in-law, een meester schilder. Van hem nam hij zijn eerste twee zonen, twee neven, en een kleinzoon.
Zijn manier leven was methodisch en goed geregeld.
Hij hoorde de massa op vier of er was er een die vroeg, of bestudeerd zijn lesje op dat uur en ging naar de mis achteraf.
Het naar huis terugkeren, zou hij in de boomgaard op zoek naar een mambolo fruit te eten, dan nam hij zijn ontbijt, meestal bestaande uit een bord met rijst en twee gedroogde sardines.
Daarna zou hij naar de les, van waaruit hij werd ontslagen op tien, dan weer naar huis.
Hij at met zijn tante en begon toen om tien, dan weer naar huis.
Hij at met zijn tante en begon te studeren.
Om half drie keerde hij terug naar de klas en vertrokken om vijf uur.
Hij zou kunnen spelen voor een korte tijd met een aantal neven en nichten alvorens terug naar huis.
Hij studeerde zijn lessen, trok voor een tijdje, en dan bad en als er een maan, zijn vrienden zouden hem uitnodigen om op straat te spelen in gezelschap van andere jongens.
Wanneer hij zijn stad herinnerde, dacht hij met tranen in zijn ogen van zijn geliefde vader, zijn verafgood moeder, en zijn bezorgd zusters.
Ah, wat lief was zijn stad, hoewel niet zo weelderig als Binan!
Hij groeide verdrietig en attent.
Tijdens zijn studie in Binan, keerde hij terug naar zijn geboortestad nu en dan. Hoe lang de weg leek hem in te gaan, en hoe kort op zich wachten!
Toen hij uit de verte het dak van zijn huis descried, geheime vreugde vulde zijn borst. Hoe hij zocht voorwendsels om langer thuis blijven!
Een dag meer leek hem een dag in de hemel, en hoe hij weende, hoewel stilte en in het geheim, toen hij de calesa zag dat was bloem die hem Binan! Dan alles zag er triest, een bloem die hij aanraakte, een steen die zijn aandacht trok verzamelde hij, bang dat hij niet zou terugzien bij zijn terugkeer.
Het was een triest maar delicaat en heel pijn die hem bezat.
Son éducation
Premières études à Calamba et Biñan
Rizal avait fait ses premières études à Calamba et Biñan.
C’était une scolarité normale à laquelle un fils d’une famille ilustrado reçues au cours de son temps, caractérisé par les quatre R’s la lecture, l’écriture, l’arithmétique et la religion. Instruction était rigide et stricte.
Les connaissances ont été contraints à l’esprit des élèves au moyen de la méthode de la mémoire fastidieux aidé par le fouet du maître.
Malgré les défauts du système espagnol de l’enseignement primaire, Rizal a pu acquérir l’instruction préparatoire nécessaire pour un travail collégial en Manille.
On peut dire que Rizal, qui est né un faible physique, a augmenté pour devenir un géant intellectuel non à cause, mais plutôt en dépit, le système dépassé et en arrière de l’enseignement existant dans les Philippines durant les dernières décennies du régime espagnol.
Premier Maître du héros
Le premier professeur de Rizal était sa mère, qui était une femme remarquable de bonne moralité et la culture fine.
Sur ses genoux, il a appris à l’âge de trois ans l’alphabet et les prières.
«Ma mère», a écrit dans ses mémoires Rizal étudiants », m’a appris à lire et à dire hésitante les humbles prières que j’ai soulevées avec ferveur à Dieu.”
En tant que tuteur, Doña Teodora a été patient, consciencieux, et la compréhension.
C’est elle qui a découvert que son fils avait un talent pour la poésie.
En conséquence, elle a encouragé à écrire des poèmes.
Pour alléger la monotonie de mémoriser l’ABC et à stimuler l’imagination de son fils, elle a raconté beaucoup d’histoires.
Comme José grandi, ses parents travaillent précepteurs lui donner des leçons à la maison.
Le premier était Maestro Celestino et le second, Maestro Lucas Padoue.
Plus tard, un vieil homme du nom de Léon Monroy, un ancien camarade de classe du père de Rizal,
devient le précepteur du jeune garçon.
Cet ancien professeur a vécu dans la maison Rizal et a chargé José en espagnol et en latin.
Malheureusement, il n’a pas vécu longtemps.
Il mourut cinq mois plus tard.
Après la mort d’un Monroy, les parents du héros a décidé d’envoyer leur fils doué d’une école privée de Biñan.
José Goes to Biñan
Le dimanche après-midi en Juin 1869, José, après avoir embrassé les mains de ses parents et un adieu en larmes de sa sœur, à gauche Calamba pour Biñan.
Il était accompagné de Paciano, qui a agi comme son second père.
Les deux frères roulé dans un carromata, d’atteindre leur destination après un entraînement et un demi-heures.
Ils se sont rendus à la maison de leur tante, où José devait loger.
Il faisait presque nuit quand ils sont arrivés, et la lune allait se lever.
Cette même nuit, José, avec son cousin nommé Leandro, est allé visiter la ville.
Au lieu de profiter des activités, José est devenu déprimé à cause de la nostalgie.
“Au clair de lune,» at-il raconté, “je me suis souvenu ma ville natale, ma mère idolâtrée,
et mes sœurs sollicitude.
Ah, combien doux pour moi, c’était Calamba, ma propre ville, en dépit du fait que ce n’était pas
aussi riche que Biñan. “
Premier jour à l’école Biñan
Le lendemain matin (lundi) Paciano apporté son jeune frère à l’école
de Maestro Justiniano Cruz Aquino.
L’école était dans la maison de l’enseignant, qui était une petite hutte de nipa environ 30 mètres de la maison de la tante de José.
Paciano connaissait assez bien l’enseignant parce qu’il avait été un élève en vertu de l’avant.
Il a présenté à l’enseignant José, après quoi il partit pour retourner à Calamba.
Immédiatement, José a cédé son siège dans la classe.
Le professeur lui demanda:
«Savez-vous espagnol?”
“Un peu, monsieur,» répondit le jeune garçon Calamba.
«Savez-vous le latin?”
“Un peu, monsieur.”
Les garçons de la classe, surtout Pedro, fils du professeur se mit à rire à des réponses de José.
L’enseignant fortement arrêté tous les bruits et commencé les leçons de la journée.
José décrit son maître dans Biñan comme suit: «Il était grand, mince, long cou, avec nez pointu et un corps légèrement penché en avant, et il portait une chemise sinamay, tissé par les mains habiles des femmes de Batangas.
Il connaissait par cœur les grammaires par Nebrija et Gainza.
Ajouter à cette sévérité que mon jugement était exagéré et que vous avez une photo,
peut-être vague, que j’ai fait de lui, mais je me souviens que cela. “
Brawl première école.
Dans l’après-midi de sa première journée à l’école, quand le professeur avait de sa sieste, José a rencontré l’agresseur, Pedro.
Il était en colère contre cette brute pour se moquer de lui au cours de sa conversation avec l’enseignant dans la matinée.
José Pedro contesté à un combat.
Celui-ci facilement accepté, pensant qu’il pourrait facilement battu le garçon Calamba qui était plus petit et plus jeune.
Les deux garçons lutta furieusement dans la salle de classe, à la grande joie de leurs camarades de classe.
José, après avoir appris l’art de la lutte de son athlétique Manuel Tio, a battu le garçon plus grand.
Pour cet exploit, il est devenu populaire parmi ses camarades de classe.
Après la classe dans l’après-midi, un camarade de classe nommé Andres Salandanan défié à un match de bras de fer.
Ils sont allés à un trottoir d’une maison et a lutté avec leurs armes.
José, ayant le bras faible, perdu et presque craqué sa tête sur le trottoir.
Dans les jours qui suivirent, il avait d’autres combats avec les garçons de Biñan.
Il n’était pas querelleur par nature, mais il n’a jamais fui un combat.
Meilleur étudiant en école
Dans les études académiques, José battre tous les garçons Binan.
Il surpassait tous en espagnol, en latin, et d’autres sujets.
Certains de ses camarades de classe plus âgés étaient jaloux de sa supériorité intellectuelle.
Ils criaient méchamment à chaque fois que l’enseignant José eu une bagarre à l’extérieur de l’école, et même dit des mensonges pour le discréditer aux yeux de l’enseignant. Par conséquent, l’enseignant a dû punir José.
L’école au début de Biñan
José avait une imagination très vive et un sens très aigu de l’observation.
À l’âge de sept ans, il a voyagé avec son père pour la première fois à Manille et de là à Antipolo pour tenir la promesse d’un pèlerinage fait par sa mère au moment de sa naissance.
Ils se sont lancés dans une casco, un bateau très lourd couramment utilisé dans les Philippines.
C’était le premier voyage sur le lac qui pourrait rappeler José.
Comme la nuit tombait, il a passé des heures par le katig, admirer la grandeur de l’eau et le silence de la nuit, mais il fut pris d’une peur superstitieuse quand il a vu un serpent d’eau lui-même enlacer autour des poutres en bambou de la katig.
Avec quelle joie il voit le soleil à l’aube que ses rayons lumineux brillait sur la surface étincelante du lac de large, produisant un effet brillant!
Avec quelle joie il parler à son père, car il n’avait pas prononcé un mot pendant la nuit!
Quand ils ont commencé à Antipolo, il a connu les plus douces émotions en voyant les banques gay du Pasig et les villes de Cainta et Taytay. En Antipolo il priait, agenouillé devant l’image de la Vierge de la Paix et Bon Voyage, dont il devait ensuite chanter dans les versets élégantes.
Puis il vit à Manille, la grande métropole, avec ses plaies et ses bazars chinois européennes.
Et visite à sa sœur aînée, Saturnina, à Santa Ana, qui était pensionnaire au collège Concordia.
Quand il avait neuf ans, son père l’envoya à Biñan de continuer à étudier le latin, parce que son premier professeur était mort.
Son frère Paciano l’a emmené à Biñan un dimanche, et José ordonna à ses parents et ses sœurs d’adieu avec des larmes dans ses yeux.
Oh, comment il l’a attristé de quitter pour la première fois et de vivre loin de son domicile et de sa famille!
Mais il eut honte de pleurer et a dû cacher ses larmes et ses sentiments. “Honte O”, at-il expliqué, «combien de belles scènes et pathétique du monde verrait sans toi!”
Ils sont arrivés à Biñan dans la soirée.
Son frère l’a emmené à la maison de sa tante où il devait rester, et l’a quitté après le présenter à l’enseignant.
La nuit, en compagnie de petit-fils de sa tante nommé Leandro, José a pris une promenade autour de la ville, à la lumière de la lune.
Pour lui, la ville était vaste et riche, mais triste et laid.
Son professeur à Biñan était une discipline sévère.
Son nom était Justiniano Aquino Cruz. «C’était un homme de haute taille, maigre et long cou, avec un nez pointu et un corps légèrement penché en avant.
Il avait l’habitude de porter une chemise sinamay tissé par les mains habiles des femmes Batangas.
Il savait par cœur les grammaires de Nebrija et Gainza.
A cela s’ajoute une sévérité qui, à mon avis, j’ai fait de lui, ce qui est tout ce que je me souviens. “
Le garçon José s’est distingué dans la classe, et a réussi à surpasser la plupart de ses camarades de classe plus âgés.
Certains d’entre eux étaient si méchants que, même sans raison, ils l’ont accusé avant que l’enseignant, pour lequel, en dépit de ses progrès, il a reçu des coups de fouet de nombreux accidents vasculaires cérébraux et de la férule.
Rare était le jour où il n’a pas été étendu sur le banc pour un fouet ou puni de cinq ou six coups sur la paume ouverte.
José réaction à tous ces châtiments était l’un de ressentiment intense afin d’apprendre et de réaliser ainsi la volonté de son père.
José a passé ses heures de loisir avec Justiniano père-frère, un maître peintre. De lui, il a eu ses deux premiers fils, deux neveux et un petit-fils.
Sa vie était ainsi méthodique et bien réglementé.
Il a entendu la messe à quatre si il y avait un si tôt, ou étudié sa leçon à cette heure et allait à la messe après.
De retour chez lui, il pourrait ressembler dans le verger de fruits Mambolo à manger, puis il a pris son petit-déjeuner, composé généralement d’un plat de riz et deux sardines séchées.
Après qu’il irait à la classe, à partir de laquelle il a été licencié à dix, puis à la maison.
Il mangeait avec sa tante, puis a commencé à dix, puis à la maison.
Il mangeait avec sa tante, puis a commencé à étudier.
A deux heures et demie il est retourné à la classe et à gauche à cinq ans.
Il pourrait jouer pendant une courte période chez des cousins avant de rentrer.
Il a étudié ses leçons, a attiré pendant un certain temps, puis a prié et s’il y avait une lune, ses amis l’invitent à jouer dans la rue en compagnie d’autres garçons.
Chaque fois qu’il se souvenait de sa ville, il a pensé avec des larmes dans les yeux de son père bien-aimé, sa mère adorée, et ses sœurs sollicitude.
Ah, combien douce était sa ville, même si pas aussi opulente que Biñan!
Il a grandi triste et pensif.
Alors qu’il étudiait au Biñan, il est retourné dans sa ville natale de temps en temps. Combien de temps la route lui semblait en passe et comment court à venir!
Quand il aperçut de loin le toit de sa maison, rempli de joie secrète sa poitrine. Comment il a cherché des prétextes pour rester plus longtemps à la maison!
Un jour de plus lui semblait une journée passée dans les cieux, et comment il a pleuré, mais en silence et en secret, quand il a vu la calesa qui était fleur qui lui Biñan! Ensuite, tout avait l’air triste; une fleur qu’il a touché, une pierre qui a attiré son attention il a rassemblé, dans la crainte qu’il ne fût pas le revoir à son retour.
C’était une douleur triste mais très délicate et qui le possédait.